Tänkte sno en julkalender från Jenny så jag alltid har något att blogga om fram till jul iallafall! Eftersom det redan gått sex dagar så kör jag dessa sex på en gång.

 

Det var inte längesedan jag skrev om mig själv, så om du vill läsa om det igen hänvisar jag dig hit!

Jag bor i Skellefteå. Staden som jag drömt om i tre år. Här har vi trafikljus, hockey, en stor variation inom snabbmat och en lika stor variation bland människor. Jag har så mycket fina minnen runt om hela staden, som att knuffas i en tät publik under trästocks, äta på max och subway under sena timmar, mysa hos Jonna i Byske, hänga upp och ner i en karusell, sitta livrädd bakom Felicia på hennes moped och gråta till Håkan på stadsfesten. Men det bästa jag vet är nog älven.

 

Jag har skrattat, gråtit och älskat bredvid älven. Slitit ner mina skosulor på gruset som går runt älven, jag har ristat in mitt namn på nästan varje bänk och jag vet inte hur många gånger som jag bevittnat soluppgången i tidiga sommarnätter.

Det är en himla svår fråga. Moa-Märta och Amanda är mina bästa vänner, men vid närmare eftertanke måste jag säga Emil. Emil är född den 5 november 96, han har växt upp i Frostkåge utanför Skellefteå och vi träffades via Internet för snart två år sedan. 

 

Hade det inte varit för Emil så vet jag inte vem eller vart jag hade varit idag, men jag kan säga att jag inte hade varit den person jag är eller bott i Skellefteå. Vi har aldrig bråkat, aldrig varit osams utan allt har bara varit tryggt och bra. Han hjälpte mig genom tiden då jag var som sjukast genom att hälsa på mig i Arvidsjaur, se filmer med mig, prata med mig, ta nattpromenader med mig och bara vara där för mig. Tack Emil.

 

Det finns en person som jag beundrar som mest. Hon heter Ellen och är en bekant till mig som jag haft kontakt med i ungefär två år här med. Ellen bor i Stockholm och är tjugo år, och hur fin som helst. Vi började ha kontakt också när jag var som sjukast, och också Ellen har format mig till den jag är idag. Hon är sjuk precis som jag, och vi liknar varandra på många sätt utom där hon har flera år mer erfarenhet än vad jag har. Så hon har varit som en "mentor" för mig, och har lärt mig mycket om vilka val i livet man borde göra och vilka man inte borde göra. 

 

Och varför jag beundrar henne som mest, är nog för att hon är så fantastiskt stark att ni anar inte. Hon har gått igenom saker dom flesta aldrig kommer att drömma om, men hon orkar fortfarande. Det hissnar när jag tänker på det. Just nu har vi tyvärr ingen kontakt, sist jag hörde ifrån henne hade hon planer på att flytta till Spanien. Men, jag hoppas att hon har det bra iallafall, och jag tänker mycket på henne.

 

Oj. Jag hade alltså klarat en termin i nian. Jag minns att min katt blev fem månader och att jag gick på vinterbalen med Albin och Christian i Arjeplog. Jag hade illrött, fantastiskt hår också. Jag minns att jag blev vän med Amanda, som snabbt blev en av mina bästa. En man blev yxmördad i Arvidsjaur också och vi spärrades in på skolan. 

 

Som person var jag nog ganska lik den jag är idag ändå. Skillnaderna var nog bristen på kunskap, erfarenhet och viss mentalmognad. Jag var väldigt, väldigt nedstämd och stannade hemma 90% av tiden inlåst på mitt rum. Antingen ensam eller med Emil, Johan eller Timothy. 

 

Emma Öhgren - En jättefin tjej som går tvåan på min skola. Riktigt duktig med kameran och väldigt trevlig!
Moa-Märta Egholt - Världens finaste och bästa
Emelie Lundgren - Fantastiskt duktig på att teckna och på foto, löjligt snygg också
Sabina Olson - En av mina favoritbloggar. Enough said

Och mina fina klasskamrater
Lina Wahlberg 
Lisa Lindfors & Emmelie Petterson 

Emmy Lundmark & Frida Hedman 
Anna Lundqvist  
Malin Hedman